Sån stor sorg och saknad
Hej alla fina människor där ute! Har varit lite sisådär med min uppdatering här på bloggen, men de kommer att förbättras de lovar jag er.:)
Idag kommer ett lite annorlunda inlägg då jag skriver av mig vad jag har gått igenom de senaste året och vad som har hänt.
De va en fredag i november månad, då jag skulle till pingstkyrkan i Borlänge och träffa mina alla mina vänner där. Skulle möta upp Jonna vid bussen så vi åkte dit tillsammans. När vi kom dit så märkte vi att alla var så nedstämda och ledsna, och vissa satt till och med och grät, men jag och Jonna vi fattade ingenting. Sen så började alla att samlad för en utav ledarna i kyrkan hade nått väldigt sorgligt att berätta, nämligen att Alex var död, att han dog den 27 november, dagen innan. Dem hade hittat han död i hemmet, jag vill inte skriva ut exakt allt och hur han dog osv. Men iallafall så när ledaren Andreas hade berättat för alla att Alexander Yngfors som tidigare jobbat som ungdomsledare här i kyrkan och som ungdomspastor har gått bort, han orkade helt enkelt inte leva längre.
När jag fick höra de så var de som om jag fick en hård stor smäll av en sten i ansiktet, jag fick såå ont i hela kroppen. Jag vart så himla ledsen, jag trodde inte att de var sant, vandrar inte längre en utav mina bästavänner längre på denna jord?, jag fattade liksom ingenting, orden bara ekade i mitt huvud. Så jag var tvungen att gå ut och få luft, och att jag ringde både till mina andra vänner som också kände honom och berättade för dem vad som hade hänt. Ringde till min pojkvän också och bad honom komma dit, för jag behövde verkligen allt stöd jag kunde få just då. Sen några dagar senare, på måndagen i skolan, så brast de helt för mig, jag fick panikångest. Jag satt och ropade: Alex, snälla kom tillbaka, jag behöver dig, vad ska jag göra nu när du inte längre finns mer?, jag var verkligen helt borta från omvärlden. Men så kom min dåvarande mentor och lugnade ner mig tillslut som tur var. Mitt liv var då, en enda stor röra full av kaos, gråt, panik, sömnlösa nätter. De är fortfarande än idag, så ofattbart, att Alex inte längre finns med bland oss längre. Tänk att den här tiden förra året så var de jag som mådde dåligt och jag som berättade för honom att jag inte orkade leva längre. Han vart jätteorolig, han gjorde allt för mig, och fanns alltid där om jag ville prata, han bad för mig emellanåt i kyrkan, och så ibland i veckorna så kunde han ringa och fråga hur de var med mig. De finns inte ord för hur saknad han är, de känns så konstigt och tomt att inte få träffa han varje fredag längre. Efter allt detta som hade hänt med Alex, då trodde jag att allt skulle bli bättre, allt allt skulle gå över. Men inte ens en månad senare, den 25 december, så ringer en vän till mig och berättar att Marie är död. Och jag ba: vaa vad säger du? Hon sa åt mig att kolla facebook. De första jag såg på nyhetsflödet när jag loggade in var en bild på Marie, då hennes man hade skrivit en lång text om att inte hon heller orkade leva längre osv. Och då sprack hela jag, alla krafter tog slut och allting. Jag tänkte: vad är de som händer, varför försvinner folk hela tiden, jag är såå rädd. Jag var mitt uppe i ett hemskt trauma, de va så himla jobbigt. Sen bara några dagar senare så blev min hund sjuk så vi fick åka till veterinären och avliva honom :"( :"(
De hände 3 dödsfall på mindre än 3 månader, gång på gång. Först Alex, sen Marie och nu Folke :"(
När man behöver sin hund som mest så försvinner han:"(
Efter allt detta traumatiska hade hänt, så blev jag helt utbränd, både psykiskt och fysiskt, Tappade lusten till allt, skolan, och att ta hand om mig själv. Så jag gick bokstavligt talat in i väggen. Och jag orkade inte mer. Så skolan gick ju åt skogen, jag pallade inte gå dit, sitta där och gråta 24/7 liksom, hur kul är de liksom. Så jag stannade hemma mer och mer, tillslut så bestämde skolan art jag skulle få hemstudier istället. Men de funkar inte de heller. Just nu så känner jag för att bara ta en paus från allt och bara vara, de behövs de med ibland.
Som sagt, jag saknar Alex, Marie och Folke ( min hund ) jättemkt. Dem kommer alltid att finnas i mitt hjärta <3 kram på er alla och glöm inte och berätta för varandra hur mycket NK betyder för varande osv, kram på er-<3 
